När man ligger inlagd på ett sjukhus så tänker man inte så mkt, det gjorde i alla fall inte jag. 

många har frågat om jag var ledsen, hur jag mådde osv men sanningen är att jag visste inte själv, jag förstod inte riktigt vad som hade hänt även om dem sa blodpropp flera gånger men vad innebär det? det sa liksom inte mig någonting i början. 

så jag låg i sängen o sov mest hela tiden, jag försökte gå upp o gå ibland men då va jag tvungen att alltid ha med mig ngn då min balans inte alls va bra och någon fick ta o köra mitt dropp. 

jag hade liksom inte ens energi o va ledsen, låter helt knäppt jag vet men de koppla aldrig under den veckan jag låg där vad de som hade hänt skulle innebära för min framtid vad den har förändrat mitt liv.

man trodde hela tiden att jag ligger där tills jag blir bra och åker hem o fortsätter mitt liv som vanligt.

visst dem sa att få tillbaka så synen blir normal igen skulle ta minst 3 månader, men dem sa ingenting om den ständiga ont i ryggen, nacken och spc dunkandet i huvudet och ingenting hur tufft det kommer bli att en sån enkel sak som att ta på sig, duscha o äta. 

detta koppla jag aldrig på sjukhuset att jag inte kommer klara mig själv, men de är inte så konstigt heller då jag aldrig gjorde dessa saker när jag låg där då jag va för svag för att ens prova så jag fick atomatist hjälp. 

en sak som jag minns va den natten jag kom till sahlgrenska då dem va tvungen att ta blodprov på mig, då dem inte lyckades dem prova överallt, armvecket, handleden, på handen, fötterna tillslut efter dem fick ringa in någon som lyckades.

men lovar det va minst 20-25 försök tillslut kände jag inte ens att dem stack jag blev så svullen så jag har fina blåmärken på fötter o armar nu. 

värsta va att detta va dem tvungna att göra var 3dje timme så ni kan tänka er hur den natten blev. 

min tid på sjukhuset tyckte jag gick fort låg ca en vecka. kan vara för jag inte minns så mkt tack för de kanske man ska säga. 

min kamp hemma får bli i nästa inlägg , nu vet ni lite mer hur allt gick till o hoppas de är läsbart, de flesta vet ju de jag redan har skrivit men blir lite lättare att hänga med senare när jag skriver nutid.

här är en bild från grekland juni 2011

detta är bara ett test inlägg:)

Att kliva upp på morgonen klä på sig sina kläder som vanligt kanske ta sig en dusch och äta frukost och sen senare åka till jobbet. nu tänker de flesta vart vill hon komma med detta? detta gör jag varje morgon ingen konst med det.

tyvärr är detta en stor utmanning för mig varje morgon sedan en månad tillbaka. 

för en månad sedan fick jag en stroke, en blodpropp i hjärnan som har förändrat mitt liv totalt.

i min blogg så tänker jag dela med mig om mina tankar och berätta om min kamp tillbaka till ett normalt liv.  

detta inlägget kanske blir rätt så långt, tycker själv det är jobbigt att läsa när någon har skrivit för långt inlägg men nu i mitt första inlägg tänkte jag berätta hur det gick till den veckan jag låg på sjukhuset m.m då det känns skönt för mig att skriva av mig lite.

Allting börja med att jag och syrran åkte på bio en onsdag och allt va bra då jag va extra glad för vi skulle till ullared dagen depå, vi la oss runt 1 vilket blev sent då vi skulle upp runt 4. 

Linda väckte mig och jag kände bara hur huvudet värkte, kändes som värsta attacken och har aldrig känt en värre huvudvärk förr, tänkte genast jävlar så jävla typiskt aja jag tog en alvedon o tänkte att jag får stå ut. 

sen kände jag bara hur jag mådde illa och fick ont i magen. vi börja åka och vi skulle möta mina föräldrar vid ett ställe men jag kände på vägen hur jag bara mer mår illa och sa till linda att jag måste bara hem och gå på toa kunde inte med och säga att jag måste spy. 

jag kommer hem och gör detta tyvärr så de va bara att stanna hemmq och dem andra pkte i väg då vi trodde de bara va vanlig magsjuka och de har man ju haft förr liksom. 

blev då väldigt arg och lednsen eftersom helgen som kom så skulle jag med min pojkvänn och hans familj till falkenberg o kolla teaten pch även åka till ullared igen så jag måste bara bli frisk innan dess. 

magsjuken va den värsta jag har haft spydde varje timme och fick inte behålla nått inte ens värktabletterna. för att göra de lite kort så hade jag fortfarande magsjuka till lördag natt då jag upplevde min värsta natt någonsin minns inte jätte mycket men vet att jag bara låg och vred mig och såg massa saker i rummet och smärtan i huvudet vq enormt , kl blev 7 och jag försökte kliva upp och sen de enda jag minns är att min vänster arm är bortdomnad kände den inte alls och jag ser dubbelt, o plötsligt är jag på väg till akuten i Lidköping, pappa körde vet jag. 

vad som hände i lidköpings lassaret har jag inte jätte koll på minns lite här o där tyvärr, minns att jag fick prata med många doktorer och berätta om o om vad som hade hänt, och fick ta många blodprover, promblemet var ju bara att dem hade jätte svårt att sticka mig så fick ringa stickhjälpen va jäkligt jobbigt där. tillslut blir jag inlagd ocvh fick åka på röntgen dem såg ingenting då allt skickades till salhgrenska då dem hjitta min propp, blev skickat till göteborg i abulans. 

för att korta ner de regält så sov jag väldigt mkt min tid på sahlgrenska, åkte på minst 4-5 röntgen och kämpa mig igenom smärtan i ryggen o huvudet. då minnet där är dåligt. hade då dropp första dagarna, fick hjälp med kläderna och hade min underbara pojkvänn som stöd vissa dagar, och bästa stunderna var självklart när jag fick besök av familjen. 

eftersom detta inlägget blir så långt tänkte beskriva mer hur jag kände mig på sjukhuset och så mer senare och hur min kamp börja när jag kom hem. 

kram så länge <3

gammal bild på mig o tommy <3